Här kommer små reseglimtar från vår senaste resa till La Gomera, den lilla lugna Kanarieön.
***
16 feb
Un hombre mucho gentil
Vi kommer till La Gomera med Fred Olsen Express, den stora folktomma färjan. Till hamnen i San Sebastian går inte längre "Garajonay Express", den förnämliga båtturen som går ända till Valle Gran Rey, så därför tvingas alla turister nu ut på de slingrande vägarna upp över de sönderfallande stupande vulkanberg som hela ön består av. Vi rullar vår relativt lätta packning av färjan, och går in till centrum av byn. (Ännu lättare kunde packningen varit om vi inte speedpackat på trekvart, men vi är inte hemma i lägenheten en minut mer än nödvändigt.) En lokalman tipsar om boende för €30, men vi vill ju vidare därifrån. Vi går fram och tillbaka i blåsten, det är siesta så vi hittar inte mycket öppet. Vi har ännu inte bestämt åt vilket håll vi ska fortsätta: till Sydsidans Valle Gran Rey som vi sett förut, eller någonstans norrut och uppleva något nytt. Jag har hemifrån spanat med Google Earth på gamla byn Agulo som ligger vackert på nordsidan men för högt över havet för att tilltala min simmande sambo, men i änden av en serpentinväg österut från samhället Hermigua ett stycke därifrån finns badviken La Caleta med utsikt över Teide och Tenerife.
När vi kommit till byns ytterkant säger jag "Nu Vänder Vi, Här Finns Inget Mer". Men H tycker bestämt att vi ska uppför en trappa till busstationen, som ligger precis intill. Det visar sig att vårt mycket blida Öde tilltalat henne, och som vanligt lyssnar hon noga. Man måste "lämna en lucka" för allt bra som ska kunna hända, följa infall och "signaler", inte kontrollera ihjäl allt...
Hursomhelst, ovanför trappan ligger busstationen och ser stängd ut. Men den slafsiga restaurangen har öppet. Vi behöver mat, sätter oss vid pappersduken, och saker börjar falla i ordning. Vi får god mojo, verde y rojo, och märker att stället också har lokala besökare: Det är alltså ingen turistfälla. H frågar på känn en gammal dam i baren om turistbyrån nere i hamnen är den enda. Ja säger hon. Men, kolla där i hörnet av baren, han med gröna tröjan jobbar där!" Inte kan jag väl störa honom på lunchen, säger H. Joodå det kan du, säger hon. Han är jättevänlig, och hombren intill också, visar det sig. Vi säger att Agulo verkar fint, och turistmannen skaffar fram telefonnumret till Jardin La Punta, mellan Hermigua och Agulo. Perfekt, tänker vi, utan att ha en aning om vad det är för ställe. H köper männen varsin pilsner som tack, och vi går ut och köper sockar, och tittar igenom broschyrerna på turistinformationen. Bussen går så småningom, linje 2 mot Vallehermoso. Vi säger till föraren vart vi vill åka, och den ende passageraren i bussen förutom vi kan berätta för honom vart vi ska släppas av. Serpentinväg upp, serpentinväg ner, vackra gröna berg, och när vi kommer fram har det börjat skymma. En skäggstubbig Juan möter oss vid en liten trägrind ovanför en hårnålskurva högt över havet, och visar oss vår lägenhet med balkong och köksbänk, kabeltv och brödrost... Balkongen svävar högt över playan och bananåkrarna i dalgången, och på havshorisonten ligger Tenerife parkerad med tusentals turistlampor lysande. Mellan öarna halkar en liten passagerarbåt sakta framåt. Högt, otippat högt upp ligger toppen av Teide: ögat letar först nära vattnet.
Var skulle vi bott annars? Stället Los Telares uppe i dalen ligger precis intill huvudvägen och långt från vattnet: Det syns inte i reklamen på turistbyrån. Tyska Jansens finca ligger vägg i vägg med en grodbassäng, som skulle gjort det helt omöjigt att sova där: Det ser man inte på deras webbsida. Kanske har gomeristerna illvilligt placerat sin bananbevattning i det hörn av odlingen som ligger närmast tyskhuset. Men vårt ställe, det är vindpinat men välskött och i finaste läget. Lättåtkomligt om man haft bil, men för oss bergsgetter funkar det bra med branta stigen/trappan ner till restaurang Faro och baren vid Santa Catalina också.
Marcellano Escuela, ägare till vårt ställe, beskrivs av barägaren nere vid stranden som "un hombre mucho gentil". När jag senare i veckan går och handlar på Supermercadon berättar jag var vi bor, och får höra exakt samma fras: "Ah, Jardin La Punta! Marcellano es un hombre mucho gentil!" Är han så trevlig att Alla säger så? Vi vet inte vem han är. Kanske har vi sett honom fixa saker nere vid poolen.
***
17 feb
La señora canta
Vi kliver nerför den långa trappan, in på den lilla gula restaurangen El Faro, fyren, nere på strandvägen i Hermigua. En tunn grånad man ger oss menyn precis klockan sju när de öppnar: vi är hungriga och hänger på låset. Han tar emot vår beställning: Almogrote ("Först almogrote och bröd, Sedan börjar man äta", berättar en gubbe i baren för att vi ska förstå att det inte är mycket till förrätt: han vill inte att vi ska bli besvikna på det lilla metallfatet med ost- och pepparfruktmos), en Sopa Mejicana, och till huvudrätt kotletter med papas arrogadas resp. Gambas fritas con ajillo. Efter en kvart passerar en korthårig dam genom lokalen och vidare in i köket: vi förstår att det är hon som lagar mat, och att köket varit obemannat tills nu. Vi har iallafall almogrote och bröd att fördriva tiden och hungern med...
Ute i köket spelas klassisk musik. En märklig röst sjunger arior, seglande ovanpå musiken, helt utan vibrato. Rösten är smal och rak, intonationen svajar: Det måste vara en cd med en gammal kastrat eller någon äldre inspelning av ovanligare slag. Tänker jag. H och jag sitter båda lätt förstummade och lyssnar. Hon går till baren och frågar mannen: Vad är det för musik vi hör? "La señora canta." svarar han lite generat, och jag baxnar glatt: Jag var säker på att det var en gammal inspelad mansröst. Det är vår kock som älskar klassisk musik och lagar mat sjungande till en radiostation med blandade klassiska pärlor. Vår Sopa Mejicana smakar helt fantastiskt. Kvällen, restaurangen och hela ön är fantastisk. Det ser hon till, vår sjungande kock, ljusår från Stockholms trötta och ängsliga attitydstinna livsleda. Hur ska vi kunna åka tillbaka dit?
***
18 feb
El platano no es un arbol
"Många tror, t o m sådana som bor här på ön, att bananplantan är ett träd!" Killen i baren Santa Catalina på strandvägen i Hermigua har själv ett antal bananplantor i viken nedanför baren, och berättar lite stolt att han bär de ca 40 kg tunga bananstockarna själv upp till vägen. Hur många personer behövs för att sköta ett bananfält, frågar vi. "En." säger han och ler, igen.
"Under skörden får gästerna här lägga ifrån sig sina machetes bakom bardisken", berättar han vidare. Men på Tenerife går det visst till lite hur som helst: folk som blir fulla och otrevliga när de har storkniven beredd längs låret är ingen rolig tanke. Men den egna ön är förstås alltid bättre än grannön, var man än frågar.
De fyra betongpelarna bortom den livsfarliga vägen under bergväggen är en konstruktion för att lasta bananer ombord på båtar. Den användes fram till 1950-talet, och är idag ett vanligt vykortsmotiv. Intill pelarna finns en gjuten bassäng där man kan bada utan att riskera livet i vinterströmmarna på stranden: man riskerar istället livet på väg till och från den gamla bassängen.
Nästa dag, efter lunchtid, passerar vi baren igen, och frågar om han har siesta ... "Todo el dia!" svarar han, Hela dagen. Inte mycket att göra nu på vintern förstår vi, och slår oss ner.
***
19 feb
La Playa de la Caleta
Man går först hela vägen ner i dalen. Sedan söderut längs vägen på östra sidan av dalbottnen, där man passerar en vespa vinterparkerad inne i växtrankor, och övernattningsmöjligheten "hos Karin" som jag sett utmärkt på Google Earth: tydligen är det en officiell övernattningsmöjlighet, inte ett nätspex som man kunde tro. Man tar till vänster i en liten krokig korsning, och slingrar upp förbi små byxgnagande hundar medan utsikten blir mer och mer anslående. Först ser man dalen, sedan Lepe och Agulo längre västerut längs nordsidan, och på kullens topp är man rakt över den rasande lodräta bergvägg som gör strandvägen bort till saltbassängen vid gamla bananpiren livsfarlig. En vandringsled går åt motsatt håll till "El Palmar 2h" uppe på bergsryggen. Tittar man framåt längs asfaltsvägen så ser man redan Playan långt där nere: Vägen är smal och ringlar ner i krok efter krok längs bergssidan.
När det blir vindstilla nere i en vägkrök hör jag bara fåglar, prasslande ödlor bland löven, och det irriterande pipandet i huvudet som gör att jag hamnar "på åskadarplats" i mitt eget liv: närvarokänslan försvinner, eftersom ljudet är en ständigt närvarande irritation. En sorg och saknad kommer i stället, jag minns ju precis hur det ska kännas att lyssna på min omgivning: När det blir tyst runtomkring mig ska jag höra blodet susa i kroppen, pulsens slag, och naturens ljud, och tystnaden som alla ljuden vilar i. Omedelbart får jag nu en stark längtan tillbaka till mitt eget huvud, till mitt eget lyssnande inåt, det händer varje gång uppmärksamheten dras till det nya oljudet. Det blir på ett sätt extra obehagligt att som här i den vindstilla vägkröken tydligt känna att störningen finns inne i huvudet, inte utanför som t ex hemma i lägenheten. Det känns som strålsmuts mellan öronen, och jag undrar hur länge jag måste hålla mig undan Stockholm för att bli normal igen den här gången. Det måste gå över. Det går inte att landa i ögonblicket när tystnaden är förstörd, och detta är inget jag ska behöva "acceptera", insidan av mitt huvud och min fysiska hälsa på kort och lång sikt tillhör Mig. (Tinnitusvård är ofta inriktad på acceptans, att lära sig hantera det trasiga med mental träning så att man inte blir vansinnig. Alltså att "gilla läget", vilket jag vägrar göra. Det finns utan tvekan en yttre orsak till det här, och den orsaken ska utredas. Hur många tusen hanterar sina besvär som om de själva vore skyldiga, med kortison, piller och KBT? Hur mycket tjänar strålningsindustrin på deras elände? Hur många får de skada innan någon lyckas bromsa?)
Stranden är vacker, men vågorna ser farliga ut: de liksom gräver sig rakt ner i sanden, eftersom föregående våg samtidigt är på väg tillbaka ut, med större kraft. Intill den stora rauken till vänster på stranden finns en liten klippbassäng där jag badar en stund: vattnet sköljer in från både höger och vänster, och man får hålla i sig för att inte falla på de stora stenarna... Strandrestaurangen Macondo har lyckligtvis öppnat när vi sammanbitna ställt in oss på långpromenad hem utan mat: Vi äter grillad Dorada och Pulpa i sol och blåst. Och går sedan hem igen, samma långa krokiga väg, men H hittar en liten genväg precis uppe på krönet. Däremot tar vi inte den stupbranta "Cañada de la mora" som är svår att hitta och ringlar rakt ner mot playan. När vi hittat ner i dalen går vi längs bäcken genom bananodlingarna ner till vårt vanliga café.
***
20 feb
Ecoturismo monumental
Vi går till stället med internetuppkoppling och faxar till hyresvärden en begäran om hyreseliminering, enl instr fr Hgf. "Vad kostar det att skicka faxet?" frågar H. "38.000" svarar han snabbt bara för att få se en tappad damhaka. H betalar det mycket rimliga korrekta beloppet och byter ämne: Gomera har visst en tydlig inriktning på ekoturism numera? Han suckar, himlar med ögonen och pekar på en två decimeter tjock trave papper i ämnet ... det är tydligen genom massiv dokumentation man ska inspirera öns turistnäring till framsteg.
Jag tar på eftermiddagen med kameran på en andra promenad upp till Internet-kiosken och den lilla kaktusparken mittemot.
***
21 feb
Bañarse prohibido!
Badläget på norrsidan är mycket dystert för saltbadstörstande turisterna! Livsfarliga strömmar på Playa de Santa Catalina. Lika illa på Playa de Agulo. Playa de la Caleta ligger mer än en timme bort längs en bergsväg, och även där får man vara försiktig vintertid. Bassängen vid bananpiren når man bara genom att gå en helt livsfarlig väg under blivande rasmassor, sicksackande mellan redan nedrasade stenblock. "De plockar bort stenarna till våren", förklarar barmannen på Piloto. Hotellets lilla iskalla pool känns mer och mer lockande ju längre veckan går: en skylt säger "Bañarse prohibido!", badning förbjuden! Men "det är inget att bry sig om" förklarar man för oss, "det kommer ingen och kontrollerar vattnet." Vi badar.
***
22 feb
Ave Maria
Detta är vår sista dag på norrsidan ön, vi planerar att gå över till Playa de la Caleta och sätta oss vid den fina utsikten och vågbruset. Och kanske äta på tyska fiskrestaurangen. Vi börjar med att gå upp till Hermigua och hämta pengar, sedan korsar vi dalgången och vandrar nedåt vägen mot korsningen där Caleta-vägen drar iväg uppåt. Men en vandringsstig uppför berget några vägkrökar tidigare lurar ut oss på äventyr: Vi går uppåt, uppåt, och tänker oss att det ska gå smidigt att komma upp på krönet och där ansluta till den väg vi gått förut. Men vår nya stig blir allt brantare och eländigare, med allt djupare och värre stup tätt intill oss. Efter en stund känns det som att vägen framåt måste vara kortare och lättare än att vända om. Men en krök senare får vi syn på stigkrökarna vi har framför oss: jättesmala och på tvären över en vittrad bergväg som är så brant att en get skulle backa. Nästan. Vi vänder, och hasar försiktigt över lösgruset, tätt intill branterna som hela tiden är på stigens ena eller båda sidor. Sedan äter vi en matsäcksmacka vid vägskälet vi egentligen varit på väg till, nedanför berget. Vi bestämmer oss för att gå vidare, men benen är mycket tröttare nu. Vi ändrar oss och går hem istället, Playan klarar vi oss utan.
På kvällen middag på El Faro: en avslutning på vår Hermiguavecka väl så romantisk som strandturen vi gav upp under dagen. El señor blir fotograferad vid gamla Italcrem-maskinen. La señora är tyvärr trött och sjunger inte en ton, inte förrän vi går och tackar för maten vid köksdörren, och H säger att vi ser fram emot att hon spelar in en cd. Då lyser hon upp, och säger "Då ska jag sjunga Mozart: Aaave Mariiiia". Utanför restarurangen finns varje dag katt Tarzan med svarta små ungar, och en fantastiskt gullig svart hund. Den ser ut som ett mjukdjur. Sympatiska människor, sympatiska djur: Vi gillar El Faro.
***
23 feb
If, we have a valocon!
"Good evening, if we have an apartment with valocon on the second floor and the terrace, the apartment for 2 person 33 € per night grasias"
Så svarar hotellet på min fråga om det finns rum. Man blir lite brydd. Sedan förstår jag att "Si" i ordboken översätts med både Yes och If, och det klarnar i huvudet. Vi erbjuds vid ankomsten en större lya intill den gemensamma terrassen på plan 2, men föredrar en minilägenhet på plan 1 med egen vindskyddad balkong, som liksom köket har havsutsikt. Köket ligger faktiskt på balkongen: man måste gå ut för att komma in i köket!
Inne i rummet och i korridoren utanför sitter anslag med underbar hemsnickrad engelska och tyska: de är lättare att tyda om man läser den spanska versionen.
***
24 feb
Yogi Macador
Vi går till Yogahotellet Argayall, på den smala vägen rakt under berget. Rasrisken känns akut, men vi tar det lugnt och kommer fram utan pulsen i halsgropen. På den här stenstranden fick vi senast sällskap av en räddningshelikopter, som dånade ner rakt på vär solplats för att hämta ett benbrott från vandringsleden i barrancon ovanför... Men idag är det bara vi och havet. Jag står stiligt på huvudet en stund, tittar på vågorna och himlen uppochner, vackert. Jag tänker sedan ställa mig igen, på ett ännu snyggare ställe där stenarna är liksom uppbyggda lite: Det blir stenig rygglandning, för svårt att sparka upp benen där. Fångad på bild precis när det går dåligt, ser skapligt spännande ut.
***
25 feb
Libreria con bikini y maracuyas
Frukost på "Canel y Clave", det tyska caféet i Vueltas där kaffet görs på flaskvatten (bra idé här, kranvattnet är läbbigt). I bokhandeln hittar vi både ritpapper och en snygg fjällig bikini! Och dessutom har de maracuyas och avocados i en korg vid kassan, hemodlade och jättegoda. Vi solar och badar på Playa, där vi äter frukten och träffar H från Nürnberg. Jag funderar på att boka en mtb-tur men avstår. Äter gott middagslamm på arabrestaurang med H, tyska H och hennes svenska kompis M. Barhäng på Kakatua till sent, sitter på en mysig takterass till tidigt.
***
26 feb
Playa Inglès
Vi sover länge och väl. En riktigt långsam semesterdag. Middagsdopp på Playa Inglés. Roligt bubbelvatten, men ganska livsfarligt stenigt: det är högvatten, så man får se upp lite extra med de större stenarna som nu döljer sig precis under ytan. Vi vet var de ligger, annars går det inte att bada alls här.
***
27 feb
Una Playa por nosotros
Apollo har strukit vår resa. vi skäller ner två stycken och har sedan en reservation som de vill ha extra betalt för. Vi går till resebyrån för att undersöka alternativen, och träffar El Silbo-läraren Isidro Ortiz brorsdotter! Hon jobbar för TUI. Roligt, äntligen har vi ett sätt att få kontakt. Någon alternativ flygbiljett får vi inte tag på, så vi ska plåga Apollofolket efter förmåga på hemresan.
Vi går till posten och köper lite vykort. Vi badar vid Charco del Conde, ministranden för barn, gamla och charterlata. Vi äter för tredje dagen i rad på Orinoco bortanför Playa. Vi badar på Playa Inglés igen, under månen och Venus (stilig astrokonjunktion), medan det sista ljuset försvinner. Vi ringer upp Juan Ramos, instrumentbyggare i El Cercado upp på berget: bestämmer träff imorgon kl 13. Bara vi två på hela stranden, alla är på Karnevalsfirandet. På vägen hem passerar vi igenom allt spektaklet: mycket transvestism och utklädda barn och festmusik. Men ingen dansar, det är för mycket tyskar och för lite deltagare menar H. Hon får en indianmönstrad hippieklänning med huva, stilig på ett ovanligt vis. Vi går hem till oss, duschar och dricker rooibos.
***
28 feb
Con Angel al Bar María
Första hemresedagen. Vi äter frukost utanför bageriet vid båthamnen, jag badar lite. Vi checkar ut och drar väskorna nerför backen. Vi åker taxi med Angel upp till El Cercado, han berättar om vatten- och vindkraft, och fejder om färskvattnet som tidigare skördat dödsoffer i Valle Gran Rey. Framme i El Cercado äter vi trerätters lunchmeny på Bar María: soppa med bröd och mojos, kokt get med papas arrugadas, grovgofio med guarapo till dessert, kaffe och något litet hemgjort. Barägarinnan pekar ut Ramos hus, fru Ramos möter oss, en lurig gumma! Vi får gå in i verkstaden där Juan väntar: här finns trummor och chácaras, de lokala jättekastanjetterna, och alla hans verktyg. Vi pratar, dealar och fotograferar. Sedan väntar vi på bussen en halvtimme, åker via grannbyn Chipude till hamnstaden San Sebastian, och därifrån vidare med Fred Olsen till Los Christianos på Tenerife. Hade vi vetat om alternativbåten ARMAS hade vi tagit den både tur och retur, det är inte en vräkig charmlös färja, utan en riktig båt.
Letar upp hotellet. Checkar in i källaren efter 3G-chock på takvåningen där man bokat in oss av vänlighet: en lite flashig svit med jacuzzi. Herregud, det gick på minuten att höra 3G-panelerna i jämnhöjd med takvåningen! De sitter på ett annat hotell högst ett par hundra meter bort, vi går ut på balkongen och upptäcker dem EFTER att vi snabbt lastat av våra väskor i rummet. Vi hör direkt att det piper värre här uppe än i markplanet, och byter till ett lugnare kackerlacksrum en halvtrappa under jord med källarfönster mot trafiken. Men hellre det. Vi letar upp den riktigt bra italienska restaurangen Amici Miei på Calle Finlandia, äter underbar fisk och vällagad pasta. Somnar så småningom med huvuden som sakta hämtar sig från takvåningens strålnivå. Resan hem till verkligheten gick fort, de senaste dagarna hade vi börjat glömma vad vi rest bort ifrån. Imorgon landar vi i Sverige, och vardagskampen mot telekomidiotin fortsätter.
Det morknar mindre plotsligt pa nordsidan av on - solen ar ju "uppe" over havsytan langt efter att den dalat bakom de branta bergen... Vintern ar kall och blasig, men ratt kladd ar det inga problem :)
Det finns webbuppkoppling utomhus uppe i byn Hermigua, mycket behandigt! Nu morkerpromenad nagra km hem, med supermercado pa vagen.
Stormigt hela dagen.
Det är mycket som gått snett sedan nyår. Och allt är mobilindustrins fel, tills någon bevisat motsatsen. Jag och sambon fick Samtidigt ett elakt tryck mot huvudet tillsammans med en svag ton, konstant hela dygnet hemma i lägenheten, på några dagar blev det omöjligt att bo kvar, eftersom det varken går att koncentrera sig eller sova. Och Samtidigt fick vi mobiltäckning inomhus - det har jag aldrig haft på 8 år. Så vi har inget eget boende längre, och det nya ljudet/trycket förföljer oss så länge vi är i närheten av staden. Antagligen har vi hamnat i skottgluggen for Ericssons 4G-prototypkanon, eller "bara" fått en onödigt kraftfull lösning på täckningsproblemet hemma. Oavsett vilket sa är resultatet katastrofalt, och vi är inte skyldiga till våra bekymmer: Det är någon fumlig teknikmupp som styrt om hela vår tillvaro med "ofarlig" strålning=täckning. Ingen har rätt att göra sa, oavsett var gränsvärdena ligger i vårt förbannade teknikoptimistiska skitland. Ingen kunskap behövs for att påstå att strålning är ofarlig, och det är enkelt att avfärda alla som får fysiska besvär som "överkänsliga". Det är en definition som PR-aporna på KREAB sprider via SSM, så det är ju naturligtvis sant. INTE.
Jag hoppas att alla giriga tomtar inom både industrilobbyn och smutsiga samvetslösa PR-firman snart får det de förtjänar. Dvs. skämmas och betala tillbaka. Men förstörda sinnesorgan och förlorad livskvalitet går inte att kompensera med pengar. Har de tänkt på det? Har du tänkt på det?
After an incredibly nice summer week in Cadaqués, here's a summary that can help first-time visitors:
This is good:
Staying: We stayed at Hostal Vehí**, right in the middle of the old part of the village. Nice rooms with AC, friendly owners. No sea view though: if that's what you're after, try a hotel like Rocamar, Playa Sol. Or Hotel Port Lligat 10 min away from the village, next to Salvador Dalí's house.
Eating: Gato Azul, Céleste, the seconnd grill in Playa ses Oliveres (just next to the first one. great fresh sea food.) The fancy restaurant at the Cap de Creus lighthouse is also good.
Kayaking: You can rent a plastic kayak-for-dummies on the beach in Port Lligat, and have lots of fun exploring the coastline.
Snorkeling: We recommend Isla de Junquet is ca 20 min away from Port Lligat, a small rocky island that you probably will have for yourself. There are lots of small bays and beaches, and lots of small fish. Some litter, and less clear water if you stay close to places where the boat people dwell.
This is bad:
Eating: Avoid Casa Nun, they will poison you with very old salty mayonnaise served in an ash tray!
Igàr hade vi en plan fór att undvika att spä pà solbrännan ytterligare ... lite röd och öm efter kajakturen (färsk mango funkar som After-sun-lotion!). Vi gick upp tidigt, promenerade över kullen till Port Lligat och parkerade pà serveringen med varsin frukostbuffé. Under tak, men öppet ut och finfinutsikt. Intill ligger Casa Dalí med ägg pà taket, och havet med Isla de Lligat.
Innan solen stigit för högt badar vi i viken.
En gecko sitter i fönstret. Viken är full av bàtar. Ett litet áskväder drar förbi snabbt.
Vi gár tillbaka till Cadaqués i solsken, det är inte lángt. Knackar enligt kompistips pà 3tr upp i grannporten, träffar Pau och Eyvind som spelar Kina och rekommenderar seafoodlunch längre bort i viken: Otroligt gott, massa grillad bläckfisk - och friterad smáfisk - pà en liten uteservering intill vattnet. Badar igen efter maten.
Vi äter pà Blà Katten med nya vännerna, och gàr sedan - förbi hippiestället där vi inte lunchade - till utomhuskonserten bakom Hotel Rocamar. Hem och packa vid midnatt; vi àker hem via Girona fredag morgon.
Bilder frán kajak- och snorkelturen igàr! Vi gick till Port Lligat, hyrde smà plastkajaker pá stranden och plaskade iväg upp till en egen liten ö halvvägs till Cap de Creus. Fint och lyxigt med egen holme! I viken som heter Guillola.
Här är utsikten och serveringen pà hotel Port Lligat:
Har en solvecka i Cadaqués, Spaniens nordöstra hörn. Mycket fint ställe ute pà en halvö med massa branta backar och fina badställen.
Igàr cyklade vi till Cap de Creus, fyren/restaurangen allra längst ut, och badade i liten vik pá halvöns norra sida (Cala Culip heter stranden). Och när vi kom tillbaka till byn gick vi till den vanliga udden söder om viken och badade ännu mer - vi snorklar bland en massa roliga fiskar. Stenformationerna är fantastiska och bisarra - vulkanisk sten full med stora hàl, som en grevéost fast ännu mer. Ja du ser pà bilderna.
Nu ska vi ut pà en badtur till, vid Port de Lligat eller nàgonstans bortanför.
I förmiddagssolen – fantastiskt vårväder idag igen – trampade jag ut på vägen och följde den norrut till sjöns ände. Där finns en rast- och grillplats intill vägen. Stannade och satte mig nere vid vattnet med en stor solvarm sten som armstöd, och med den solblänkande sjön framför mig, läser Imperiet. Ringer föräldrarna och berättar hur stilla och soligt det är, de kommer efter i bil med picnic-korg :,) Innan de kommer fram hör jag storlommar ropa till varandra från två håll, och sedan ser jag hur lommen i sjön framför mig lyfter från vattnet och korsar sjön med vingspetsarna ljudligt smattrande mot vattenytan – fem-sex små vita vattenkaskader följer honom till mitten av sjön där han lägger sig lite högre men fortfarande nära vattnet.
Sedan kör jag förbi gårdarna i Salungen, och letar upp den avtagsväg jag hittat förra sommaren (men då kom jag från andra hållet). En nygrusad slingrande väg leder fram till den gröna baracken med ett inhägnat träd framför och Aborrtjärn nedanför.
Förra gången jag kom hit fanns det inga människor och mycket skog, nu är det tvärtom: skogen är nerhuggen så att sikten är fri ner mot tjärnet, och skogsägaren är ute och jobbar. Han undrar vem jag är, och vi pratar en bra stund om Skövde, Billingen, Skultorp ... och han berättar att den gamla husgrund som syns intill trädet är vad som blev kvar när Ärling Ärlingsson tagit stockarna för att bygga Baståsen nere vid sjön! Jag passerar och följer den stig som fortsätter in i skogen till en samling multnande soldattorp, ensamma murstockar och mossiga stenmurar som står övergivna på den mosstäckta marken som är randig av solskenet och skuggan från granarna.
Efter bara ett hundratal meter är jag ute på grusvägen som leder hem, brant backe ner från den höjd där besprutningsplanen startade och landade på 70-talet. När vägen så småningom når ner till sjön börjar den långa raden med björkar som tätt intill vattnet följer vägen runt sjön.
Imorse vaknar jag i mitt gamla pojkrum på vinden, intill den jättelika gamla radioapparaten som gav mig mellanvågsstationer och Mats Nileskärs Soul Corner när jag var ung och fjunig. Solen skiner somrigt glatt in genom takfönstret vid 8-tiden, jag klättrar nerför stegen och tänker nyvaket men bestämt: CYKLA. Efter femtimmars däckbyte from hell igår ska jag ut och trampa i Triumf. Rulla lätt och mjukt, klättra som en get uppför grusiga backar. Precis som jag tänkt när jag släpat på den enorma cykeltrunken hit.
Jag klämmer lagom snabbt ner lite frukost, drar på cykelbyxa, -skor och -hjälm. Rullar ner till sjön, och bort längs grusvägen som följer sjökanten där gräsänder paddlar runt. Två knipor lyfter från vattnet, deras vingar ritar svartvitrandiga cirklar i luften när de försvinner rakt framåt, upp längs sjön. Tre måsar sitter tillsammans i en björk och seglar iväg åt varsitt håll när jag kör förbi. Vårfåglar hojtar överallt, små pigga bäckar passerar under vägen. Vi är mitt i tjällossningstiden, men nattfrosten har inte riktigt släppt än så de djupa slirande hjulspåren i backarna är inte leriga, men svåra att balansera i. Jag kör nerför den grusade backen till den gamla badplats vi åkte till hela barndomen, 4 km hemifrån. Jag ställer cykeln mot ett träd och går ner till vattnet, sätter mig på en sten och lyssnar. En vårbäck i vart öra, starkare och lite dovare till vänster, ljusare ton på den högra som är lite längre bort. Vattenytan är i rörelse trots att det är vindstilla: den vänstra bäckens utlopp sätter vattnet i rörelse... mjuka täta ringar vidgas sakta i viken och gör speglingen av granskogen vågig och levande.
Sjön är som bredast precis här. Mittemot syns Högfjällshöjdens sluttningar och en av gårdarna i Norra Fjäll, med solblänk på ladugårdens plåttak långt där borta. Lommen sjunger från andra sidan sjön – det har den gjort så länge jag minns, just där. Sandbottnen i det grunda vattnet lyser solgult där jag sitter, jag tittar efter fisk eller något annat levande, ser bara någon insekt. Morgosolen värmer, stenen är kall, vattnet ännu kallare. En andfågel tar sikte på mig, kommer simmande rakt emot mig, som en gräsand i stadsparken – förväntar den sig mat? Den är nu mellan mig och udden till höger där ett hus ligger, närmare och närmare. Jag sitter helt stilla, men fågeln gör en sväng och simmar vidare åt vänster, längs sjökanten men på behörigt avstånd, efter den bildas en utsträckt kil i vattenytan där bäckens stora cirkelmönster bryts. Fågelkroppen är nästan helt vit. Huvudet är mörkt grönskimrande, näbben smal och orangebrun, lyser i solen. Huvudet är ganska slankt och åker fram och tillbaka när han simmar. Det är Storskraken. När han simmar vidare bortåt där granarnas spegling gör viken mörk lyser han starkt av solskenet, och plötsligt lyfter skraken. Tätt över vattnet flyger han först tätt förbi udden till vänster, sedan rakt över viken där bortom, och när han närmar sig skogen där bakom en elegant vänstersväng in i viken och bortom synhåll. Jag går till cykeln, trampar tillbaka till mer frukost – de djupa hjulspåren i den långa nedförsbacken gör kroppen klarvaken, beredd att reflexsnabbt parera varje lutning och minsta lilla felskär.
Under dagen två små turer till längs sjön, bara någon km bort: först med bror (som lånar min cykel), sedan med mor (hennes dagliga tur). Grejar annars med diascannern som ska digitalisera min tidiga barndom: mamma ska scanna 15 karuseller av pappas diabilder. Mjukvaran till scannern är ganska märklig, men en liten manual måste göras. Mat och kaffe, bokläsning, lek och pianospel med nykläckte gudsonen innan hans familj tar bilen hem till sig (nu med sommardäck).
Läser Kapuscinskis Imperiet ute i kvällssolen. Läste igår ut 1984, en mycket bra inramning för tankarna före en bok om Sovjetimperiet. Rekommenderar kombinationen! När solen är på väg att slockna bakom Högfjällshöjden blir det dags för en fjärde cykeltur: fortfarande jublande nöjd med att cykeln är komplett trots alla hindrande små sattygsomständigheter igår. Jag kör återigen norrut längs sjön, och kommer direkt tillbaka ut i solskenet: solen smyger här över höjden istället för att försvinna bakom den. Ett par stora ringar i vattnet får mig att ana bäver – det bor en här – men det är en and som flyttat sig en bit ut i sjön när jag kom för nära: en över 50 m lång vit linje följer fågeln som simmar på skuggsidan sjön, svallvågen i det stilla vattnet reflekterar den nästan vita himlen medan den omgivande vattenytan har den kvällsmörka färgen från granskogen som skuggas av höjden. Två km hemifrån går en brant skogsväg upp till Röstorpet, jag tar den: har ju bara kört på grusväg hittills idag. Varken mina sommardäck eller min kondition hanterar tjällossningen och branterna särskilt bra, men upp kommer jag, antagligen blå i synen. Nedanför mig ser jag Fågeltjärn, med dubbla uppsättningar gran och björk i sjökanten: rättvända och speglade i vattnet, lika tydliga. Ett stycke längre fram, närmare den bortre änden, är det myrmarkens tallstammar som syns på motsatta sidan. Stammarna lyser rött i det sista solljuset. Jag rullar nerför, och kör över is och snö! Här finns ett köldhål där solen inte kommer åt, ett tjockt lager vinter dröjer sig kvar. Sedan en tung lerig uppförsbacke, och jag är ute på Röstorpsvägen som leder ner mot Tobyn. Där skogen är avverkad skiner solen fortfarande rakt från sidan: min cyklande skugga kastas långt upp i sluttningen. Efter den brantaste grusbacken i hela bygden gör man en tvär högersväng för att komma till genvägen hem över skogen: en stig följer markgränserna över den märkligt sanka skogsåsen och rasar sedan ner i dalen.
Jag fick en superpresent av mor ifjol: en transportväska för cykel! Nu kunde jag utan bil, utan riskabel och dyr polettering ta med mig en fantastisk cykel vart som helst! Jag lossar bromsarna, tar loss hjulen och sadelstolpen, vinklar om styret och barendsarna. Lägger hjulen med dubbdäcken kvar i plastsäckar och sedan i de schyssta hjulväskorna som sedan ryms intill cykeln inne i den stora väskan. Med småhjul i väskans hörn kan man utan större möda ta sig till busshållplatsen – men inte springa ikapp en buss, så jag fick vänta 20 minuter innan jag kunde lämna "hembyn".
Igårkväll kom jag fram – med direkttåg, intercity – till Arvika, pappa mötte mig där. Vi åkte hem, jag monterade ganska elegant ihop cykeln och stuvade undan storväskan. Idag lördag: en strålande vårdag, och läge för en cykeltur. För att vara lite lat, och för att ha tillräckligt grovt däckmönter i blöta skogen bestämmer jag mig för att pumpa upp de monterade dubbdäcken, med medhavda handpumpen. Det GÅR inte – pumpen ska klara presta (racer-)ventil men ingen luft kommer in. Jag håller emot hårt när jag pumpar för att inte – som sist - råka bryta av ventilen. Ventilerna är långa, långa, och jag förstör istället en plasttipp inne i pumpen. Bläh, den var ny!
Sommardäcken ska på, bestämmer jag då. Slanglösa Michelin, medhavda. Jag plockar fram UST-ventilerna som hör till, de monteras direkt på fälgen när man är slangfri. Jag bänder loss det ena dubbdäcket, sitter ganska hårt fast i fälgkanten. Jag pillar isär ventilen för att kunna fästa den på den tomma fälgen, och ---- tappar den gängade lilla ringen som ska hålla ventilen på plats. För att inte förstöra vardagsrumsgolvet mer än jag redan gjort har jag gått ut genom altandörren, ut i vårsolen, hukar på naturstenläggningen. Som pappa lagt om, provisoriskt, med glipor mellan de stora oregelbundna stenarna. Jag stirrar efter den tappade ringen. Länge stirrar jag. och DÄR ligger den, äntligen - jag sträcker ut tassen, och fumlar ner den i glipan mellan två stora stenar. Jag kör ner fingrarna och känner ingenting. Jag tippar upp 15 kg-stenen och ser - ingenting. Jag tänker en sekund. Den MÅSTE ju ligga där den föll. Jag gräver, silar jord mellan fingrarna, gräver runt omkring, ingen ring. Arg blir jag, liksom förolämpad. Gräver mera. Måste ta en promenad upp i skogsbackarna för att försöka acceptera den bisarra motgången. Härligt väder, men nånting liksom kokar i mig, fast kallt. Jag ska cykla. Jag tänker ha slang i sommardäcken tillsvidare, då kan jag få cykla, då slipper jag packa ner och släpa hem cykeln utan att ha fått cykla.
Att få ett UST-däck på plats på fälgen är smärtsamt, tungt, inte roligt. Man ser till att däckets kanter sitter djupt nere i mitten av fälgen, och klämmer in däckets kant innanför fälgkanten tills det inte går längre, Då är det 15 cm kvar, dåcket stramar, och man ser tydligt att det inte borde gå, däcket är för litet, fälgen för stor. Men det går. Med hjälp av hela sin kroppsvikt, hela sitt tålamod och en eller två fälgkrokar går det efter ca en kvart att plåga däcket över kanten, till priset av ännu ett par fula repor i fälgen.
Jag tar sedan loss dubbdäcket från framhjulet. Nej, för det GÅR inte. det sitter fast i fälgen. Jag trycker och drar, hårt, envist. Låtsas ge upp och försöker igen efter en timme, lyckas få loss det. Om jag nu provar utan slang fram – med den UST-ventil jag har, och med slang i bakdäcket ... det borde funka. Jag rullar ner cykeln i garaget. Pappa har en kompressor att pumpa med, smidigt. Och en adapter för att kunna pumpa racerventilslang. Men, precis som med min handpump tidigare, det går inte. Luften kommer inte in. Kompressorn brölar, vi provar olika vinklar. Luften kommer inte in.
För att vinna tid, ett försök med framdäcket. Det slanglösa. Ljummet vatten med diskmedel, slabba på med svamp runt däckskanten, på båda sidorna. Sedan full fart på kompressorn, och det GÅR! triumf! Först såpbubblor runt hjulet, sedan fylls däcket, och till sist den lilla knäppen när däcket fäster i fälgkanten, den magiska som befriar från slangelände och gör det möjligt att köra i skogen på mjuka hjul: mycket grepp i terrängen utan att få punktering.
Jag hämtar handpumpen för ett sista försök att pumpa bakslangen. Det går såklart inte nu heller. Och antagligen har slangen spruckit i våldsamheterna vid monteringen av däcket på fälgen. Jag har insett. Jag kommer inte att köra min fincykel, OM JAG INTE HITTAR DEN JÄDDRA RINGEN. Jag går runt huset, det skymmer nu, solen har gått ner. Jag välter upp den stora stenen igen, och gräver i jorden med handen som inte håller uppe stenen. Jag gräver djupare, där jag sett ringen försvinna (om det inte var en illusion ... det verkar nästan troligare att jag sett fel på 30 cm avstånd än att den skulle kunna försvinna sådär). Jag gräver nog i 20 minuter till, får fram småsten, silar jord mellan fingrarna. Sedan ligger den där, i en näve jord, svart och lätt att känna igen. Jag blir lugn, jag blir varm och lättad. Stönoxen har VUNNIT, det är viktigast, jag stoppas kanske av stora saker, men INTE av så här små. Lägger tillbaks stenen. Går runt och visar den lilla jordiga saken för hela familjen, och liksom Är Den Triumferande Envisheten.
Jag tar loss slangen, jag skruvar fast ventilen som varit borta i kanske 8 timmar... jag kränger på däcket, det går lite bättre än nyss. På med diskvatten, i med luft! Fäster hjulet på cykeln, skruvar till bromsar och växlar, cyklar ett varv på gräsmattan. Fullmåne. Imorgon kan jag cykla vart jag vill.
